What do you think?
Rate this book
Memoarer #3
Ślimaki i śnieg
Czy dla pisarki istnieją jakieś tabu? – zastanawia się Agneta Pleijel w ostatniej części swojej autofikcjonalnej trylogii i podejmuje kolejną odważną próbę zmierzenia się z pamięcią o historii swojego życia.
Praca krytyczki literackiej w gazecie, brak wiary w siebie, nieudany związek, niełatwa relacja z córką, opieka nad chorym ojcem stanowią tylko część tej opowieści. Najważniejsze dla kobiety – która raz opisywana jest w pierwszej, raz w trzeciej osobie – są tu bowiem dwa trudne do zrealizowania pragnienia: pisania i miłości. Pisanie wymaga czasu i samotności. Miłość wydaje się mirażem. I właśnie kiedy autorka zaczyna pracować nad powieścią, w jej domu zjawia się M. – młodszy o jedenaście lat polski emigrant… Ta relacja wywróci jej życie do góry nogami i sprawi, że dowie się o sobie rzeczy, których nie była świadoma.
Ta wspaniale napisana książka, która zabiera nas w podróż do Szwecji, Polski, Francji, Meksyku i Indonezji, stawia wiele pytań, a najważniejsze z nich dotyczą granic poznania i wierności sobie.
„Nie wiedziałam, kim byłam. I dlatego nie wiedziałam też, do jakiej miłości byłam zdolna”.
Praca krytyczki literackiej w gazecie, brak wiary w siebie, nieudany związek, niełatwa relacja z córką, opieka nad chorym ojcem stanowią tylko część tej opowieści. Najważniejsze dla kobiety – która raz opisywana jest w pierwszej, raz w trzeciej osobie – są tu bowiem dwa trudne do zrealizowania pragnienia: pisania i miłości. Pisanie wymaga czasu i samotności. Miłość wydaje się mirażem. I właśnie kiedy autorka zaczyna pracować nad powieścią, w jej domu zjawia się M. – młodszy o jedenaście lat polski emigrant… Ta relacja wywróci jej życie do góry nogami i sprawi, że dowie się o sobie rzeczy, których nie była świadoma.
Ta wspaniale napisana książka, która zabiera nas w podróż do Szwecji, Polski, Francji, Meksyku i Indonezji, stawia wiele pytań, a najważniejsze z nich dotyczą granic poznania i wierności sobie.
„Nie wiedziałam, kim byłam. I dlatego nie wiedziałam też, do jakiej miłości byłam zdolna”.
380 pages, Paperback
First published October 9, 2023
46 people are currently reading
1236 people want to read
About the author
Agneta Pleijel
35 books91 followersAgneta Pleijel is a Swedish novelist, poet, playwright, journalist and literary critic. She was assigned professor at Dramatiska Institutet from 1992.She was awarded the Dobloug Prize in 1991.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 107 reviews
March 30, 2024
”Igår försökte jag spara i datorn, men misslyckades, som numera med det mesta av teknisk art. Idag öppnar jag en ny och oskriven flik. Lika bra att börja från början.”
Med dessa tre lättsamma rader inleder Agneta Pleijel sin tredje självbiografiska roman över vilken det för övrigt vilar ett stort allvar. Kanske väl stort för min smak. Det handlar bland annat om hennes tid som första svenska kvinnliga kulturchef på Aftonbladet. Men de karriäristiska framgångarna är bara som smörjmedel i livets maskineri. Det som i berättarjaget fall havererar gång efter annan. Eftersom det fattas en kugge gör smörjmedlet varken till eller från. Kuggen som fattas är kärleken, en man med stor M. Här finns bara substitut; deprimerade ”L” och en som visserligen kallas ”M” men som borde skrivas ”m”. Han älskar en annan kvinna – också. Han vill ”inte såra någon”, han vill inte göra slut med någon av kvinnorna, han vill med andra ord äta kakan och ha den kvar vilket gör att berättarjaget blir lämnad om och om igen. Hon tappar femton kilo under perioden hon irrar runt i hans helveteslabyrint.
”Man glömmer, man minns fel. Man blir partisk, patetisk och självupptagen. Och framför allt, vad tjänar skrivande till?”
Jag läser Pleijels roman som ett sista(?) eko av det skrik som psykoanalysens förvirrade offer utstöter. Berättarjaget må vara hur klok och intelligent som helst, men balansen mellan känsla och intellekt hittar hon icke. Det hjälper inte hur många drömmar hon än analyserar. Kanske var det en omöjlighet för heterosexuella kvinnor i en tid då män kunde göra som de ville utan konsekvenser. Kanske hade den här specifika kvinnan extrem otur i kärlek.
Som om saxen hon till sist kastar sätter sig i min kropp, smärtar det att läsa om Pleijels erfarenheter. När hon var i min ålder gjorde hon pinsamma misstag som ledde till massiv skuld gentemot sin dotter. Jag kan knappt fatta att hon delger detta. Sniglar och snö är en mycket generös, intim och modig roman, som kanske kräver en författare över åttio.
”Var finns visheten vi förlorade genom kunskapen? Var finns kunskapen som gick till spillo av informationen?”
Hon skriver också vackert om klimat, filosofi, poesi och om skrivande. Fiktionen kan spegla en verklighet men har sin egen dimension och den riktar sig till den som behöver den, skriver hon. En roman skapas också av läsaren. Kvinnan jag läser om i den här romanen får mig att tänka på det Kristina Lugn sagt om älskarinnerollen: ”Om inte gifta män var otrogna skulle sådana som jag aldrig få vara med.”
Men jag saknar humor och det lilla extra. Den vemodiga prosan är bra men inte så att det slår gnistor. Jag får en känsla av att jag läst något som liknar detta tidigare.
Med dessa tre lättsamma rader inleder Agneta Pleijel sin tredje självbiografiska roman över vilken det för övrigt vilar ett stort allvar. Kanske väl stort för min smak. Det handlar bland annat om hennes tid som första svenska kvinnliga kulturchef på Aftonbladet. Men de karriäristiska framgångarna är bara som smörjmedel i livets maskineri. Det som i berättarjaget fall havererar gång efter annan. Eftersom det fattas en kugge gör smörjmedlet varken till eller från. Kuggen som fattas är kärleken, en man med stor M. Här finns bara substitut; deprimerade ”L” och en som visserligen kallas ”M” men som borde skrivas ”m”. Han älskar en annan kvinna – också. Han vill ”inte såra någon”, han vill inte göra slut med någon av kvinnorna, han vill med andra ord äta kakan och ha den kvar vilket gör att berättarjaget blir lämnad om och om igen. Hon tappar femton kilo under perioden hon irrar runt i hans helveteslabyrint.
”Man glömmer, man minns fel. Man blir partisk, patetisk och självupptagen. Och framför allt, vad tjänar skrivande till?”
Jag läser Pleijels roman som ett sista(?) eko av det skrik som psykoanalysens förvirrade offer utstöter. Berättarjaget må vara hur klok och intelligent som helst, men balansen mellan känsla och intellekt hittar hon icke. Det hjälper inte hur många drömmar hon än analyserar. Kanske var det en omöjlighet för heterosexuella kvinnor i en tid då män kunde göra som de ville utan konsekvenser. Kanske hade den här specifika kvinnan extrem otur i kärlek.
Som om saxen hon till sist kastar sätter sig i min kropp, smärtar det att läsa om Pleijels erfarenheter. När hon var i min ålder gjorde hon pinsamma misstag som ledde till massiv skuld gentemot sin dotter. Jag kan knappt fatta att hon delger detta. Sniglar och snö är en mycket generös, intim och modig roman, som kanske kräver en författare över åttio.
”Var finns visheten vi förlorade genom kunskapen? Var finns kunskapen som gick till spillo av informationen?”
Hon skriver också vackert om klimat, filosofi, poesi och om skrivande. Fiktionen kan spegla en verklighet men har sin egen dimension och den riktar sig till den som behöver den, skriver hon. En roman skapas också av läsaren. Kvinnan jag läser om i den här romanen får mig att tänka på det Kristina Lugn sagt om älskarinnerollen: ”Om inte gifta män var otrogna skulle sådana som jag aldrig få vara med.”
Men jag saknar humor och det lilla extra. Den vemodiga prosan är bra men inte så att det slår gnistor. Jag får en känsla av att jag läst något som liknar detta tidigare.
January 7, 2025
wspaniale było ponownie wrócić do jej myśli
niezmiennie rezonuje ze mną jej pisanie, bardzo emocjonalnie je odbieram.
Ona najprostszym zdaniem potrafi mnie tak mocno uderzyć. Czytajcie dziewczyny! Tylko zacznijcie od pierwszego tomu :)
niezmiennie rezonuje ze mną jej pisanie, bardzo emocjonalnie je odbieram.
Ona najprostszym zdaniem potrafi mnie tak mocno uderzyć. Czytajcie dziewczyny! Tylko zacznijcie od pierwszego tomu :)
March 26, 2024
Underbar! Blev ledsen när den tog slut.
December 26, 2024
Lakonisk och väldigt känslomättad! Delvis lyssnat på en underbar inläsning med Gunnel Fred.
Gillar mer och mer böcker som är uppbyggda av korta kapitel 👍👍
Det är relationen till M som är det centrala och mest fängslande med boken, men även till L, dottern, modern, fadern, styvmodern och många andra.
Jag tyckte även mycket om Doften av en man och har blivit lockad att läsa några av Pleijels äldre böcker, som hon i Sniglar och snö beskriver tillkomsten av.
För mig är det extra bonus att få veta mer om Birgitta Trotzig, som blivit en stor favorit för mig sedan jag läste Dykungens dotter för ett par år sedan.
"Tre huvudsakliga kunskapskällor står människan till buds, hävdar Birgitta: poesin, religionen och erotiken. Ja, de är helt visst tre mänskliga erfarenhetsområden.
Hur hänger de ihop? Hon sluter sig till att Birgitta menar på grund av deras gränsöverskridande karaktär: de kan föra till oväntad insikt. Så som orgasmen beskrivs när den leder till en känsla av närvaro och helhet. Ingen gräns mellan intellekt och känsla. Transcendens är ordet."
....
"Hon fastslår rått att hon är innerligt less på karlars haremsinstinkter.
Idén om att äga ett antal kvinnor är en föreställning som inte går ihop med civilisation, hyfs och demokrati. Birgitta är trött på CG Jung också. Som hon annars har läst och respekterar. Men den här kvällen kallar hon honom för snuskgubbe.
Själv brister hon häpet i skratt men Birgitta vidhåller. Det känns bra. I övrigt talar de om bibelöversättande"
Och jag kan bara instämma i Pleijels coda:
"vi är alla när allt kommer omkring en fotnot till något större. Till livet och levandet. Det går förstås inte alltid att tänka på. Men då och då kan man göra det. Det är meningsfullt."
Gillar mer och mer böcker som är uppbyggda av korta kapitel 👍👍
Det är relationen till M som är det centrala och mest fängslande med boken, men även till L, dottern, modern, fadern, styvmodern och många andra.
Jag tyckte även mycket om Doften av en man och har blivit lockad att läsa några av Pleijels äldre böcker, som hon i Sniglar och snö beskriver tillkomsten av.
För mig är det extra bonus att få veta mer om Birgitta Trotzig, som blivit en stor favorit för mig sedan jag läste Dykungens dotter för ett par år sedan.
"Tre huvudsakliga kunskapskällor står människan till buds, hävdar Birgitta: poesin, religionen och erotiken. Ja, de är helt visst tre mänskliga erfarenhetsområden.
Hur hänger de ihop? Hon sluter sig till att Birgitta menar på grund av deras gränsöverskridande karaktär: de kan föra till oväntad insikt. Så som orgasmen beskrivs när den leder till en känsla av närvaro och helhet. Ingen gräns mellan intellekt och känsla. Transcendens är ordet."
....
"Hon fastslår rått att hon är innerligt less på karlars haremsinstinkter.
Idén om att äga ett antal kvinnor är en föreställning som inte går ihop med civilisation, hyfs och demokrati. Birgitta är trött på CG Jung också. Som hon annars har läst och respekterar. Men den här kvällen kallar hon honom för snuskgubbe.
Själv brister hon häpet i skratt men Birgitta vidhåller. Det känns bra. I övrigt talar de om bibelöversättande"
Och jag kan bara instämma i Pleijels coda:
"vi är alla när allt kommer omkring en fotnot till något större. Till livet och levandet. Det går förstås inte alltid att tänka på. Men då och då kan man göra det. Det är meningsfullt."
December 12, 2024
me, throughout the whole book: dump his ass
December 21, 2023
Välformulerat och flödande om skrivandet, livet och kärleken. Jag ångrar lite att jag lyssnat på flera intervjuer och poddar med och om Pleijel precis innan min läsning för då försvann en viss överraskningseffekt, samtidigt är det fortfarande mycket bra läsning.
July 27, 2025
agneta pleijel och birgitta trotzig som sitter på viking bar och snackar om karlars haremsinstinkter är en sinnebild jag aldrig kommer glömma
February 5, 2025
Den sista boken i den självbiografiska trilogin om Agneta Pleijels liv. Egentligen hade jag velat läsa dem i ordning men behövde läsa den här till en kurs. Agneta Pleijel slår mig som en kvinna med en stark tro på kärleken och det goda i världen, trots alla svek hon utsätts för av männen i sitt liv, vilket är beundransvärt. Hon skildrar en tid, 70-talet, där kvinnan får ta mer plats i arbetslivet men fortfarande förväntas sköta hem och barn. Hon är kulturchef på Aftonbladet, men blir ständigt överkörd och utnyttjad av männen i sitt privatliv. Jag säger inte att hon är en dålig feminist, snarare tror jag att detta är en universell upplevelse för många kvinnor, men jag kan inte låte bli att bli upprörd när hon gång på gång förlåter mannen som har varit otrogen, skaffat barn med en annan kvinna och försvinner när det passar honom. Men kärleken är komplex. Det är något skvallrigt spännande med att hon nämner alla i boken vid sina riktiga namn (utom hennes män?) och jag gillar delarna om kulturpolitiken i Sverige på 1960- och 70-talen. Kusligt mycket igenkänning för mig ibland, i föräldrarnas skilsmässa och som dotter till akademiker mm. Bådar gott inför de tidigare delarna i trilogin.
December 13, 2023
”På väggen i hennes rum sitter en liten handskriven lapp uppnålad. Hon läser den, tar ner den och viker samman den. Nu har jag ingen mamma mer, står det. En riktlinje. Det hänger på henne själv att visa Linn att hon har fel. Då och först då är det dags att kasta bort lappen.”
January 6, 2024
En sån där bok som det är omöjligt att släppa ifrån sig. Sida upp och sida ner av sån brutal ärlighet kring det som sker och vilka känslor det ger upphov till. Formuleringar och tankar som gör att var och varannat uppslag är värt att plocka citat ur.
Read
December 29, 2024Nie oceniam gwiazdkami, ale dołącza do topki, uwielbiam to życiopisanie Pleijel, chociaż odbiłam się od kilku rozdziałów i było w tej lekturze trochę irytacji. Cała trylogia Pleijel to teraz dla mnie książki z tych tak ważnych, że nie przeczytam ich nigdy ponownie, żeby sobie tego intensywnego i bardzo emocjonalnego pierwszego wrażenia nie odebrać.
August 5, 2024
Vackert språk, vilket liv! Så mycket känslor, kloka resonemang, hjärta. Mycket, mycket bra. En blandning mellan poesi och roman, perfekt om du vill läsa något luftigt.
October 19, 2024
Storartad läsning.
September 8, 2024
Det är intressant att läsa om Pleijels liv. Jag läser med glädje. Men tycker inte boken blir mer än en memoar. Det mesta har sagts tidigare.
July 8, 2025
Oförglömlig.
De tre senaste dagarna av mitt liv definieras av boken.
Växlade mellan att läsa och lyssna men kanske till och med att ljudboken var ännu bättre. Gunnel Fred är som skapt för texten. Hennes röst rör sig som balsam längs hela nervsystemet.
De tre senaste dagarna av mitt liv definieras av boken.
Växlade mellan att läsa och lyssna men kanske till och med att ljudboken var ännu bättre. Gunnel Fred är som skapt för texten. Hennes röst rör sig som balsam längs hela nervsystemet.
April 22, 2024
läses väldigt mkt som någon som försöker göra upp med 68-vänstern utan att egentligen ha ngt intressant att säga om den.
blev väldigt besviken då jag tyckte premissen va väldigt intressant, liksom fett att läsa om den första kvinnliga kulturchefen på Aftonbladet, men jag kände mest att denna bok inte hade så mkt att säga.
allting går väldigt snabbt. alla meningar är skrivna såhär. och de delar då man som läsare vill grotta ner sig speedar hon förbi och alla reflektioner avhandlas i korta paragrafer, mer än ofta med referenser till annan litteratur. det blir tröttsamt efter typ 50 sidor.
Delar som vore intressanta typ hur det var att vara kvinna i en chefsposition på aftonbladet eller hur hon känner sig misslyckad som mamma t.ex. blir liksom inte utvecklade tillräckligt eller tillräckligt mångfacetterat för att det ska ge läsaren något. inga större intressanta reflektioner liksom.
det som istället får tid är delar då hon pratar om hur viktigt det var att stå upp för demokratiska värderingar gentemot stalinismen. detta hade kunnat vara intressant att utforska men eftersom hon inte vill engagera med dessa ämnen djupare än att säga "det här hände och sen det här" så låter det snarare bara som att hon försöker stå upp för någon form av liberal status quo. hennes attacker mot vänsterrörelsen är förståeliga och jag håller med mycket av hennes kritik men det känns mest som att de kommer ifrån att hon tkr det känns pinsamt nu i efterhand, som att hon vill bikta sig typ. igen: inget intressant att säga riktigt.
idk kanske bara inte var min typ av bok. har heller inte läst de tidigare böckerna i serien men ville plocka upp något kontemporärt och denna såg lockande ut. får passa mig för memoarer i framtiden
blev väldigt besviken då jag tyckte premissen va väldigt intressant, liksom fett att läsa om den första kvinnliga kulturchefen på Aftonbladet, men jag kände mest att denna bok inte hade så mkt att säga.
allting går väldigt snabbt. alla meningar är skrivna såhär. och de delar då man som läsare vill grotta ner sig speedar hon förbi och alla reflektioner avhandlas i korta paragrafer, mer än ofta med referenser till annan litteratur. det blir tröttsamt efter typ 50 sidor.
Delar som vore intressanta typ hur det var att vara kvinna i en chefsposition på aftonbladet eller hur hon känner sig misslyckad som mamma t.ex. blir liksom inte utvecklade tillräckligt eller tillräckligt mångfacetterat för att det ska ge läsaren något. inga större intressanta reflektioner liksom.
det som istället får tid är delar då hon pratar om hur viktigt det var att stå upp för demokratiska värderingar gentemot stalinismen. detta hade kunnat vara intressant att utforska men eftersom hon inte vill engagera med dessa ämnen djupare än att säga "det här hände och sen det här" så låter det snarare bara som att hon försöker stå upp för någon form av liberal status quo. hennes attacker mot vänsterrörelsen är förståeliga och jag håller med mycket av hennes kritik men det känns mest som att de kommer ifrån att hon tkr det känns pinsamt nu i efterhand, som att hon vill bikta sig typ. igen: inget intressant att säga riktigt.
idk kanske bara inte var min typ av bok. har heller inte läst de tidigare böckerna i serien men ville plocka upp något kontemporärt och denna såg lockande ut. får passa mig för memoarer i framtiden
February 3, 2024
4.15 ★
December 1, 2024
„Życie należy postrzegać wręcz jak długą próbę stawania się.”
Na trzecią autobiograficzną książkę Pleijel polscy czytelnicy musieli czekać siedem lat. „Wróżba” i „Zapach mężczyzny” rozkochały mnie w sobie bez reszty. Było to dojrzałe, szczere, krytyczne pisanie blisko siebie samej jako pisarki oraz kobiety. Poznaliśmy jej dojrzewanie, relacje z mężczyznami i proces stawania się pisarką, która w końcu przestaje degradować siebie.
„Pisać to oddalać się od siebie. I jednocześnie zbliżać się do siebie.”
Co tym razem daje nam książka „Ślimaki i śnieg”? Pleijel przybliża nam tym razem swoją pracę krytyczki literackiej i kolejne próby pisania, by wreszcie nazwać siebie pisarką. Ponownie elementem wspólnym dla wszystkich 3 książek będzie brak wiary w siebie oraz nieudany związek z ojcem swojej córki. Pleijel ponownie nie boi się pisać otwarcie o swoich trudnych relacjach, także ze swoją pierworodną. Nie zabraknie tu miejsca na opiekę nad schorowanym ojcem, by jednak jednym z najważniejszym punktów uczynić poznanie polskiego imigranta M. który wywróci jej życie do góry nogami i nie raz wprowadzi w nim zamęt i zatracenie.
Czy czułam jednak ten sam zachwyt, jako czytelniczka, jak przy lekturze wcześniejszej „Wróżby” i „Zapachu mężczyzny”? Niestety gdzieś on się rozmył. Nie czułam pokrewieństwa z tematyką, ale przecież nie tego potrzebuję, gdy czytam, by przepaść w danej książce. Zabrakło mi wrażliwości języka, którą wcześniej Pleijel mnie zaskarbiła. Czułam, że czytam bardziej rekonstrukcję swojego życia, ale bez poetyckiego dotyku pióra, które wiem, że autorka w sobie posiada. Chyba najzwyczajniej w świecie tęskniłam za stylem pisania Pleijel, ale z żalem stwierdzam, że trudno mi go było odszukać w „Ślimakach i śniegu”.
Na trzecią autobiograficzną książkę Pleijel polscy czytelnicy musieli czekać siedem lat. „Wróżba” i „Zapach mężczyzny” rozkochały mnie w sobie bez reszty. Było to dojrzałe, szczere, krytyczne pisanie blisko siebie samej jako pisarki oraz kobiety. Poznaliśmy jej dojrzewanie, relacje z mężczyznami i proces stawania się pisarką, która w końcu przestaje degradować siebie.
„Pisać to oddalać się od siebie. I jednocześnie zbliżać się do siebie.”
Co tym razem daje nam książka „Ślimaki i śnieg”? Pleijel przybliża nam tym razem swoją pracę krytyczki literackiej i kolejne próby pisania, by wreszcie nazwać siebie pisarką. Ponownie elementem wspólnym dla wszystkich 3 książek będzie brak wiary w siebie oraz nieudany związek z ojcem swojej córki. Pleijel ponownie nie boi się pisać otwarcie o swoich trudnych relacjach, także ze swoją pierworodną. Nie zabraknie tu miejsca na opiekę nad schorowanym ojcem, by jednak jednym z najważniejszym punktów uczynić poznanie polskiego imigranta M. który wywróci jej życie do góry nogami i nie raz wprowadzi w nim zamęt i zatracenie.
Czy czułam jednak ten sam zachwyt, jako czytelniczka, jak przy lekturze wcześniejszej „Wróżby” i „Zapachu mężczyzny”? Niestety gdzieś on się rozmył. Nie czułam pokrewieństwa z tematyką, ale przecież nie tego potrzebuję, gdy czytam, by przepaść w danej książce. Zabrakło mi wrażliwości języka, którą wcześniej Pleijel mnie zaskarbiła. Czułam, że czytam bardziej rekonstrukcję swojego życia, ale bez poetyckiego dotyku pióra, które wiem, że autorka w sobie posiada. Chyba najzwyczajniej w świecie tęskniłam za stylem pisania Pleijel, ale z żalem stwierdzam, że trudno mi go było odszukać w „Ślimakach i śniegu”.
March 16, 2024
Vad tyckte jag om? Språket! Att läsa högkvalitativ litteratur är en sån njutning. Men läste jag när jag lyssnade? Hm. Gunnel Fred läste denna text så oerhört vackert och jag tror att jag kunde ha gett upp boken om jag läst den på papper. Någon enstaka gång känns det att författaren tillhör en annan generation som t ex när en namngiven mans fru bli omnämnd som den lilla frun. Onödigt. Boken spänner över en lång tidsepok. Jag tänker på hur samhället var när jag växte upp. Jag tänker på att jag verkligen borde läsa något av Birgitta Trotzig. Jag tänker på hur fria många av kvinnorna är i tanke och handling. Jag kommer att minnas det omvända kikarsiktet. Jag är glad jag övervann ett visst inre motstånd och läste boken.
February 18, 2024
Vissa stunder absolut värd en fyra, gillar särskilt vissa partier som handlar om Agneta och dottern. Däremot blir jag lite oengagerad i hennes relation med M till slut efter alla turer och då går boken lite på tomgång.
March 28, 2024
Åker upp på hyllan reserverad för årets bästa böcker. Under den sällsamma berättelsens gång känns det som att något som liknar en vänskap växer fram även mellan mig och karaktärerna.
Read
May 20, 2024Det är något med kvinnliga intellektuella 40-talister som gör att jag känner ett kognitivt släktskap som är få förunnat.
July 15, 2024
Pleijel ❤️
Livet, kärleken, arbetet. Att vara människa?? Tack!
Livet, kärleken, arbetet. Att vara människa?? Tack!
November 23, 2023
Vackert språk. Fina och kloka resonemang (kanske inte de om Jung och psykoanalys). Jag blev berörd och inspirerad.
January 25, 2024
En sån där bok man läser för språket och känslan. Med tankar som får en att fundera och relatera.
May 12, 2024
Känner mig smart när jag läser Pleijel.
March 31, 2025
Agneta Pleijel – patronka mojej fizycznej, jak i wirtualnej półki ze smutnymi pisarkami, nie tylko skandynawskimi, bowiem honorowe miejsca wspaniałomyślnie przewiduję także dla innych. Tu udanie domyka tryptyk stawania się kobiety-pisarki. Nie ma wobec siebie litości, za to gigantyczną odwagę, by być ze sobą – i po części z nami-czytelnikami – obrzydliwie! i poruszająco szczerą. Co ciekawe, a według mnie szczególnie ujmujące, zwłaszcza dla literatury pisanej przez kobietę, zdaje się unikać tego, co sama nazywa trafnie „mistyką łona”. Najbardziej rezonowały ze mną sceny z rodzicami, które już wywołały emocje przy lekturze „Zimy w Sztokholmie”, odwinięte w „Ślimakach…” z literackiej otoczki (choć czyżby). Relacje – trudne, bo takie właśnie są – pchają życie, w tym narracyjne, do przodu. Wśród nich pojawiają się także podróże po reżimowej Polsce, skandale podatkowe z Igmarem Bergmanem i Astrid Lindgren, wyprawy do korzeni oraz liczne wywleczone na światło dzienne szczególiki. Podsumowując na marginesie, czekam, aż wreszcie doczekamy się w kraju nad południowym Bałtykiem nowych wydań i przekładów mentorki i przyjaciółki Agnety, czyli Birgitty Trotzig.
March 23, 2025
köpte denna bok på myrorna järn. hade rätt höga förväntningar på den eftersom jag tyckte den lät så intressant. och det var den väl också till viss del men den var tung och allvarlig och dramatisk och helt utan självdistans. det var inte en bok jag blev glad av att läsa direkt. språket var stundtals fint men det rörde mig inte. det är ju en självbiografi men hon beskrev ändå sig själv i tredje person vilket gjorde hela berättelsen ännu mer dramatisk och lite tantig på nått vis. hon pratade massor om ljung i några kapitel. och det är ju objektivt en bra bok. pratar tex massor om kvinnoroller och mödraskap och att vara en dotter och jobba i en mansdominerad bransch. intressant👍 får två,5 stjärnor.
Displaying 1 - 30 of 107 reviews