“För när man är barn längtar man efter att få bli vuxen och bestämma allting själv, men när man blir vuxen begriper man att det är den värsta delen. Att man måste tycka saker hela tiden, avgöra vilket parti man ska rösta på och vilka tapeter man tycker om och vad man har fr sexuella preferenser och vilken yoghurt som bäst speglar ens personlighet. Man ska välja allt och bli vald av andra, varenda sekund, hela tiden. Det var det värsta med en skilsmässa, tänkte rånaren, att man trodde att man var färdig med allt det där, men nu måste man välja om allting. Vi hade ju redan en tapet och en servis, balkongmöblerna var nästan nya och barnen skulle lära sig simma. Vi hade ett liv tillsammans, räckte inte det? Rånaren hade nått en punkt i livet där man äntligen skulle få vara ... klar. Man är inte redo att bli utkastad i vildmarken igen då och ta reda på vem man är en gång till.”