Vinden ven med ett öronbedövande ljud runt huset, ett komplext och skrämmande ljud. I bakgrunden fanns ett otäckt susande som aldrig riktigt slutade. I förgrunden knakade och tjöt det i takt med att hela huset skallrade, vilket skapade ett olycksbådande dovt ljud. Vinden fick huset att kränga och vrida sig, som om det försökte skydda sig genom att röra sig i ryckiga kvidande rörelser.

Så kom de öronbedövande kastbyarna, de slog in i väggarna och det kändes som om huset skulle välta, eller åtminstone hoppa av grunden det förhoppningsvis var väl förankrat i. Men huset stod emot. Det knakade och vred sig. Det tryckte emot allt vad det kunde, och när kastbyn släppte och motståndet försvann så kastade sig huset framåt i ett försök att återta jämvikten. Då och då bröt fruktansvärda dån igenom vinden och marken skakade under oss.

Den gången visste jag inte att detta var en av de svåraste orkaner vi haft i Sverige. Vi befann oss där orkanen blåste som värst. Den gången visste jag bara att någonting i min 5-åriga lilla värld var väldigt fel - och jag var alldeles ensam.

Strömmen gick tidigt på kvällen, men jag minns inte när den försvann eller hur länge den var borta. Jag låg i mina föräldrars säng i deras annars ljusa sovrum. Utefter ena väggen stod ett modernt sideboard i teak. Jag kunde se hur ljuset i den gröna glasljusstaken kastade dansande skuggor i spegeln som hängde ovanför. Mamma satt med ryggen mot sänggaveln och armarna runt omkring mig. Hon hade en bok i handen, jag kommer inte ihåg vilken. Hon lutade sig lätt mot ljusstaken som stod på det lilla nattygsbordet. Hon höll om mig och försökte att läsa ur sagoboken i det flämtande skenet från det lilla ljuset. Jag kunde höra i hennes röst hur skräcken fyllde henne varje gång vinden ryckte tag i huset.

Pappa öppnade sovrumsdörren, han hade en ljus skjorta på sig och mörka byxor, över skjortan hade han en anorak. Jag minns inte vilken färg den hade, men jag tror den var blå. Pappas mörka hår hängde i blöta, lockiga testar ner över pannan på honom. Vatten rann utefter hans kind och han strök omedvetet undan det. Pappa frågade hur det var med oss, om vi var okay. Mamma svarade att vi klarade oss, att vi läste. Hennes röst var svag och jag kunde höra hur hennes rädsla vibrerade, hur hon kämpade för att hålla tårarna borta. Själv kunde jag inte säga någonting, jag bara såg på honom. Pappa log mot mig, sitt varma mjuka leende, men han såg ledsen ut.

“Jag kommer så fort jag kan, stumpan” sa han. Han vände sig om och stängde dörren till sovrummet. Jag ville skrika till honom “Stopp, stanna, lämna mig inte ensam med henne.” Men jag sade ingenting, jag låg där i sängen, alldeles tyst och tittade på det dunkla mörkret runt den stängda dörren. Tomrummet han hade lämnat efter sig var lika fruktansvärt som det vinande ljudet runt huset.

Mamma fortsatte läsa ur boken, men det lugnade mig inte. Jag slöt ögonen, försökte stänga ute alla ljuden runt omkring mig. Jag har nog aldrig känt mig så ensam, så övergiven, som jag gjorde i den stunden.

Under åren som följde kom Pappa och jag att prata om den natten, många, många gånger. Vad var det egentligen som hade hänt där i den vinande vinden, den där mörka kvällen. Det fanns så många aspekter på situationen och jag är fullt medveten om att den natten påverkar mig än idag. Jag kan fortfarande inte höra vinden vina utan att det tar mig tillbaka till sovrummet, ljuden och det flämtande lilla ljuset, till känslan av skräck och otrygghet.

Det fanns många problem som kom upp till ytan under den natten. Ett barn skall känna sig trygg tillsammans med sin mamma, trygg i hennes famn. På något sätt är det en av de grundläggande förutsättningarna, någonting som är så djupt inprogrammerat i oss att vi förväntar oss att den där speciella tryggheten skall finnas där. Det är som om det vore en universell sanning.

Redan som femåring visste jag att någonting var väldigt fel med min mamma och hennes sätt att hantera omvärlden, men jag kunde inte sätta fingret på vad som var galet. Jag saknade kunskapen och erfarenheten att kunna förstå vad som var fel. Det var mer en instinktiv känsla inom mig. Någonting diffust som var svårt att få grepp om. Med ett barns vokabulär kunde jag inte sätta ord på det jag uppfattade, jag kunde bara känna det inom mig.

Den natten blev känslan än tydligare. Det var ingenting hon gjorde, ingenting hon sa. Jag hade aldrig tidigare befunnit mig i en så skrämmande och fruktansvärd situation. Antagligen var det känslan av fara som fick bitarna att falla på plats.

Det hade inte spelat någon roll vad mamma hade gjort i den stunden. Det fanns inget sätt på vilket jag hade kunnat känna mig trygg tillsammans med henne. Där i sängen kom verkligheten i kapp oss och hennes oförmåga att bygga en relation med mig blev så tydlig för mig, trots att jag var så ung. Mamma var närvarande i stunden, hennes armar höll om mig och jag kunde höra hennes hjärtslag när mitt huvud lutade mot hennes bröst. Trots det var hon avskärmad från den värld som var min verklighet. Det fanns som en slöja mellan oss och jag visste inte vem hon var. Hon var min mamma, men hon var också en främling för mig.

Där i sängen blev det för första gången uppenbart att det är någonting som är fel med min mamma, någonting som är annorlunda. För mig var det logiskt och begripligt, även i min 5-åriga värld. Den insikten kom för alltid att påverka mitt beteende gentemot henne och hur jag kom att släppa in henne i min värld. Dock saknade jag fortfarande tillräckligt stora ord för att kunna uttrycka det jag kände inför andra.

Samtidigt var jag inte heller säker på att omgivningen skulle förstå mig om jag försökte berätta vad jag kände. Hur talar du om för någon att du inte kan lita på din mamma? Att hon är annorlunda? Vad värre är, vem talar du om det för? När du är så liten som jag var den gången, är din mamma en av de mest centrala personerna i ditt liv. Hon är den du tillbringar merparten av din tid med. Pappa var där, och det fanns även andra personer i min omgivning. Trots det fanns det inget utrymme för mig att prata om min oro. Ingen, för vilken jag kunde berätta min stora hemlighet. För ett barn är det en fruktansvärd hemlighet att bära på. Tänk om det bara var jag som såg att mamma var annorlunda?

Jag var aldrig rädd för mamma, jag var bara otrygg tillsammans med henne, på ett diffust sätt jag hade svårt att förstå. Det har påverkat mig, och har lämnat kvar en känsla av otrygghet som jag brottas med än i dag.

Det var pappa som stod för min trygghet och när han lämnade mig där i sovrummet med henne, sköljde en ensamhet över mig som förföljer mig. Fortfarande kan jag titta ut över ett rum med nära och kära, han finns inte längre där och då kommer samma känsla av bottenlös ensamhet tillbaka.

“Jag hade inget val,” sa han många gånger, långt senare. “Hade jag kunnat, hade jag suttit bredvid dig och hållit om dig.”

Senare, som tonåring och som vuxen, förstår jag att pappa hade inget val. I det ögonblicket var han tvungen att lämna oss, det fanns inget annat att göra i den situation vi befann oss i. Omständigheterna ville inte att han skulle sitta tillsammans med mig där i sängen.

Jag och min familj bodde i ett mycket litet mellansvenskt samhälle. Min pappa byggde vårt hus i utkanten av samhället. Ett stort brunlaserat hus med alla bekvämligheter som mamma drömde om. Den bruna lasyren gav huset ett naturligt och skogslikt utseende. För mig såg huset ut som ett magiskt väsen som växt till sig djupt inne i skogen, tills någon lockat fram det ut i solskenet. Jag kunde inbilla mig att huset tagit ett steg rakt ut från skogen, hittat ett nytt liv i ljuset och valt att stanna kvar där.

Det var nog många som kallade huset och tomten för mörk, men för mig var det förtrollande och vackert. Närheten till skogen gav mig en kärlek till träd som jag fortfarande bär inom mig. Jag ser dem som levande väsen och det finns ingenting som kan ge mig den kraftfulla energi, jag får när jag vandrar ibland dem. Även om stormnatten förändrade min syn på trygghet, skapade den aldrig en rädsla för skogen. Stormen tog inte ifrån mig kärleken till det som växer i den, till de massiva träd som var en så viktig del av min barndom. Kanske är det därav det var en självklarhet för mig, att som vuxen, bosätta mig i ett stort timmerhus.

Tillbaka till det brunlaserade huset. Bakom oss fanns som sagt en skogsbacke, vilken sträckte sig upp på ett berg. Berget fortsatte en bit in i skogen, tills det avbröt sig abrupt och formade en liten ravin. I botten på ravinen flöt en bäck. Ingen stor bäck, men trots det hade den en liten fors. När vinden låg på från skogen kunde man höra dess porlande skratt, som ekade i den lilla ravinen.

Totalt fanns det sex hus i det lilla området, tre av husen låg utefter skogskanten. Ett rött hus till vänster om oss och ett nästan svart hus på vår högra sida.

Den natten befann vi oss där orkanen blåste som värst. Vinden slog hårt mot oss, den blåste rakt in mot berget. När den träffade berget hade den ingenstans att ta vägen, annat än att virvla tillbaka mot husen som låg där, helt oskyddade vid skogskanten. Jag lärde mig den natten att träd välter inte när vinden trycker på dem, de välter när vinden släpper och trädet kastar sig tillbaka. Den natten föll det mer än 30 stora tallar bara på vår tomt.

Vi hade tur, det lilla huset som såg ut att ha varit format av skogen, klarade sig riktigt bra. Kanske var skogsgudarna vänligt sinnade mot det. En stor tall föll rakt på den yttersta takstolen. Tallen knäckte en takpanna och rullade av huset. När vi hittade den dagen efter låg den bara någon decimeter från vardagsrumsfönstren. Kronan var bortanför huset och inte ett enda fönster blev skadat. Det var som om någon höll en skyddande hand över oss och min lilla värld.

Det var värre för det röda grannhuset, ett 1 1/2-planshus med sovrum på övervåningen. Det var en klassisk planlösning för ett hus på den tiden. Två små barnrum på ena sidan av en liten hall, och föräldrarnas sovrum på den andra sidan. En av alla de brakande tallar vi hörde falla den natten, bröt rakt igenom huset och klöv det lilla röda huset i två delar.

Det som en gång hade varit en hall i övervåningen, blev nu ett gapande hål fyllt av söndertrasade takdelar, väggar och en stor tallkrona. Av någon anledning hade familjen gått och lagt sig i sina respektive sovrum. Föräldrarna befann sig på ena sidan av tallen, barnen på andra.

Pappa lämnade mig ensam den natten för att försöka få ut grannens familj ur deras sönderslagna hus, innan det fullkomligt föll samman. Det blåste nästan 40 sekundmeter och ingen visste hur starka kastbyarna var. Efteråt fick jag reda på att pappa stått på toppen av en stege. Tillsammans med de andra grannkarlarna försökte han få ut familjen från andra våningen, först föräldrarna, sedan barnen. De hann få familjen i säkerhet innan vinden gjorde sitt med det sargade huset. När morgonen och dagsljuset kom tillbaka, fanns det inte längre en övervåning på det röda lilla huset. I stället var där en hög med bråte och krossade väggar, på vars topp det tronade en stor tall.

Jag kan, som sagt, fortfarande inte höra ljudet av vind, utan att det tar mig tillbaka till den natten. Till känslan av otrygghet och rädsla. Jag lärde mig tidigt vilken styrka det finns i de mäktiga träden. På samma sätt som jag såg förödelsen när de stora tallarna föll, känner jag idag dess styrka när de omsluter mig. Blåser det kraftigt ute, vandrar jag oroligt fram och tillbaka mellan de tre våningarna i vårt massiva och välförankrade gamla timmerhus. Jag finner en trygghet i att veta att huset har stått här i 130 år. Det har sett många svåra stormar under sin långa levnad, vilka aldrig har lämnat ett märke i dess mäktiga konstruktion.

Jag har inte enbart svåra minnen från den där fruktansvärda natten. Även om jag bara var fem år, så insåg jag en viktig sak där jag låg i sängen och tittade på det flämtande ljuset i den gröna ljusstaken. Jag insåg att jag måste våga tro på mig själv och lita på mina egna instinkter. Trots att pappa lämnade mig ensam med mamma, var jag säker på att jag alltid kunde lita på honom.

Vad var det som fick mig att lita på pappa? Kanske var det sättet på vilket han försökte berätta vad som egentligen hade hänt den natten. Kanske var det faktumet att han lyssnade på min oro och han förstod att inte släta över den eller bortförklara den. Han tog emot min oro, och han stöttade mig genom att försöka hjälpa mig hantera den. Även om jag förstår att han inte visste vad han skulle göra med den, så lyssnade han på den.

När jag låg där i sängen och vinden ven omkring oss, insåg jag att det var okay att känna det jag kände för mamma. På något undermedvetet plan förstod jag också att det var viktigt att jag började sätta ord på den känslan. Sättet på vilket pappa lyssnade på mig, förstärkte vetskapen hos mig att jag hade rätt att uttrycka mina tvivel, min oro och alla de andra känslorna som mamma skapade hos mig.

Det är inte enkelt när ens barn uttrycker sin osäkerhet och otrygghet kring den andra föräldern. Särskilt i en tid när pappor skulle försörja sin familj och mammor alltid skulle vara snälla, rara och ta hand om hushållet. Ingen av mina föräldrar passade in i den ramen.

Samtidigt var det inte bara vår lilla värld som hade problem. Den stora världen utanför det brunlaserade huset började braka samman runt omkring oss. Den trängde sig inpå oss och dess förändringar påverkade våra liv. Det skapade en oro och otrygghet för mina föräldrar som skulle komma att förändra oss. Pappa hade inte bara min otrygghet att hantera, världen runt om oss gav honom samma otrygghet och oro som jag själv bar på. Det var en tid, när det egentligen inte fanns några tydliga svar. Det enda han kunde göra var att guida mig igenom den så gott han kunde. Jag kände det, och det gav mig trygghet och vetskapen att oberoende var han var så fanns han alltid där.

Från utsidan var vi den perfekta familjen, mamma, pappa och ett barn. Vi bodde i ett stort, modernt hus med alla tänkbara bekvämligheter som fanns på den tiden.

Min mamma var hemmafru och min pappa, Gunnar, var reklam-man och reservofficer, löjtnant i Infanteriet. Med dagens terminologi var han Art Director på en reklambyrå, men på den tiden hette det reklam-man eller reklam-tecknare.

Min historia börjar på 60-talet, vilket var reklamens guldrush, så reklam-man var en av den tidens statusyrken. Pappa tjänade oförskämt bra jämfört men många andra vi kände.

Det var på grund av pappas arbete vi hade flyttat till det lilla samhället eftersom där startats, vad som skulle komma att bli, en mycket framgångsrik reklambyrå. Med dagens syn på urbanisering kan det tyckas vara ett ovanligt ställe att starta en reklambyrå på, men den närliggande staden innehöll ett antal stora expansiva industrier.

Dessutom var tiderna annorlunda, allting var inte lika koncentrerat till de stora städerna och det fanns fortfarande ett förtroende för brevtransporter. Eftersom vårt lilla samhälle växte, var det inga problem med varken bostäder eller tomter, om man ville bygga själv. Mina föräldrar valde att bygga.

När de hittade tomten var båda mina föräldrar instinktivt förtjusta i platsen. Där stod skogen och berget, vilka skapade en skyddande vägg bakom den solbelysta platsen. För pappa påminde det om hans norrländska hembygd. För mamma var det lugnt och rogivande, en plats full av mystik och värme. De hade visionen om det bruna huset som klev rakt ut från skogskanten.

Mammas äldsta bror köpte också tomt i det lilla samhället, ungefär samtidigt som mina föräldrar. Deras tomt låg i, vad mamma kallade “ett vanligt villaområde.” Hon brukade säga att brodern alltid ville vara som alla andra, vilket för mamma var någonting negativt.

“De köpte ett vanligt standardhus. Samma billiga hus som alla andra byggde, men jag ville inte bo så. Både Gunnar och jag ville ha någonting speciellt. Ett hus med samma värme som tomten vi byggde på.”

Mina föräldrar visste vad de ville ha. Mamma beskrev långt senare att de letade länge, gick igenom alla husleverantörer tills de hittade vad de verkligen ville ha. Huset skulle vara deras, de ville kunna påverka själva. Så pappa inte bara byggde vårt hus, han ritade det också.

Jag förstår att huset var mer än en bostad för mina föräldrar. Det skulle bli deras stora drömvilla, deras framtid. Men låt oss inte springa händelserna i förväg, vi kommer tillbaka till det bruna huset vid skogskanten.

Chapter 1 Yes

View more on Catherine Lind's website »

Like • 0 comments • flag

Published on June 16, 2021 22:03

Chapter Two

adminThu, 06/17/2021 - 07:03

Life had always been good to Greg, but if he should be really honest, he hadn't been particularly good when it came to living it. Most people would say he was born with a silver spoon in his mouth; and it was true. He had never felt hunger or missed out on anything. His father wanted his children to have what he never had so he worked hard and became very successful. The truth was that Greg had done neither.

His parents were Greek immigrants and arrived in England during the Second World War. His father, Antonio Kotsiopoulos, still used to tell stories about how hard his people suffered during the German and Italian occupation.

"My parents, like so many others, decided to find a better life for their family." He always started in the same way and Greg always knew what would come next.

"I was just a young boy. They brought me to the harbor in the middle of the night. There were Italian soldiers everywhere. We took the boat to the only free country we could think of at the time, that is why we came to England."

Greg had heard those stories so many times. When he was a kid, he fantasized about the adventure of escaping from the nasty Italian soldiers. When he was a teenager the stories made him bored, the feeling of adventure disappeared, and the soldiers were more an annoyance than a real threat. When he became a young adult, the stories were a burden, they stood for the Greek guilt trip his parents hung over his head to make him walk the straight and narrow. Greg didn't like it, and it increased the distance between him and his heritage.

But the stories weren’t the only thing that created a gap between Greg and his parents. His grandfather had started with nothing, and from there he built a small business. His father was destined to take over the business, but he did much more than that. In his father's skilled hands, the business grew to an international enterprise and Antonio acquired a very large fortune. Both his father and grandfather were hard-working men with a clear goal in front of them. Greg hadn't inherited the hard-working gene; he knew it was only his parents' money that kept him on the right side of the poverty line.

None of his three older sisters were expected to take over the company; it was not the Greek way of doing things. When he finally was born, the longed-for son, his destiny was sealed before he even had a say in it. The company was his legacy and for Greg that was the scariest thing in his life, a reality he didn't want to face. Greg had tried to break those seals his entire life; he had given his parents more heartaches than anyone in the family thought was possible.

Some people said he was a loser; others referred to him as a rich playboy, and his mother, Daphnis, sighed and said,

"God moves in mysterious ways and I have faith in the Lord that he knows what he is doing. Though I do not understand the path Gregarious must walk."

She always used his Greek name. He always used his English one. Just another way to break the burden of tradition, which lingered heavy over his head.

***

Perhaps Greg had accomplished more than he gave himself credit for. He eventually did graduate from a prestigious Oxford university with an honorary doctorate in economics. He knew it wasn't his scholarly merits that kept him there but his father's money and the university's need for a new library roof.

Greg had mixed feelings about his time at Oxford. On one hand, he was allowed to be himself, the British guy whom he wanted to be. On the other hand, he'd met some snobbish people there who looked down on him for being a Greek immigrant, though a very rich Greek immigrant which made him more tolerable.

When Greg finally finished his education, he decided he needed a break. He wanted to see the world and travel. It was a long and heated discussion.

"You have spent nine years at Oxford," his father said. "Most of the time on a break. I do not understand why you need a break from a break,"

"I've been studying," Greg replied. You wouldn't understand, he thought. Greg had too much respect for his father to say it out loud. You never went to the university. You don't know what it's like. His father didn't respond, instead he wrinkled his nose when Greg used the word studying.

"It's not that uncommon actually to travel after you are finished with your degree," Greg continued.

Antonio still didn't say anything; he just observed his son and sighed.

It was Greg's mother who finally persuaded his father.

"Maybe this is a good idea after all," Daphnis said.

"Travel for a while, see the world. It is good to learn about other cultures when you are young. We did not have that opportunity when we were your age, everything was so different after the war."

Greg sighed. Here we go again, he thought to himself. Here we go again.

A few weeks later Greg went on his life's big journey with some of his friends. They started with the Mediterranean, then continued to Asia and the US. His father believed that he would settle down when he came back. The problem was that Greg didn't show any signs of that, eight years later he still needed a break so he continued to travel and his parents continued to pay his bills.

***

In an attempt to persuade him to settle down, his parents bought him a flat in central London, not far from their Knightsbridge home. Greg moved in, but he didn't spend much time there. It was more a place to load and unload luggage between his travels, though he continued to bring his laundry back to his parents’ house.

Then his life took a strange turn, the one thing that shouldn't have happened - happened.

It started out as a nice Sunday morning with an unusually good weather. Greg avoided the phone and his mother’s phone call, she always tried to persuade him to come with them to church. They lived on opposite sides of Kensington Gardens, the church was on Greg's side. On a nice day like this, his parents usually took the Broad Walk to church, the main walkway through the park. This way Daphnis and her husband almost ended up on Greg's doorstep. So this Sunday Greg did what he always did when he was home on a sunny Sunday, played hide and seek with his parents.

That morning the porter buzzed and Greg almost cursed before he hit the button. It wasn't his parents though, a young woman was looking for him. According to the porter, the woman had been there a few times. She was insistent that she knew him, after some hesitation Greg let her up to the apartment.

Greg opened the door before she knocked. He didn't want to let her into his home. She was small and had bleached hair and heavy make-up. She looked like most of the women he'd met, and he vaguely remembered her.

"I'm Stella," she said. "Don't you remember me?"

"Of course I do, Stella," he answered and put on his charming smile. Stella, Stella, he thought. Who the hell is Stella?

Somewhere among his dizzy memories he remembered having a small fling with her some months ago.

"Can I come in?" she asked. "You're standing in the doorway as if I'm a complete stranger to you."

Greg didn't want to let her in, this was his sanctuary. He never brought women into his apartment. He still didn't know why she stood at his doorstep, but he regarded himself a gentleman, so he took a step to the side and let her in.

"Nice place you have," she said and looked around.

"I thought it would be larger though," she added.

Greg shook his head.

"No need, I don't spend that much time here. Do you want something to drink."

"No, thank you." Stella walked through his hallway and into the living room.

Greg didn't really know what to do, and he usually solved situations like that with a drink, so he headed for the table.

"Hope you don't mind me taking one," he said, pouring himself a whiskey. He turned around, leaned against the table and gazed at the young woman who sat on his couch.

"And what can I do for you, Stella?"

"Well." The young woman glared at her hands.

"I guess there's no easy way to say this." She sighed. "I'm pregnant."

Greg didn't understand her at first.

"And why are you here?" he asked.

Stella looked up at him.

"I mean I'm pregnant with your child."

In that moment Greg's world stopped. She said what? He had to repeat the words one more time in his head. She is pregnant? Greg froze, squeezing the glass of whiskey in his hand. He couldn't think straight. He couldn't find anything to say. He just repeated one word over and over again in his head. Pregnant?

Stella stared at him as if she expected him to speak, but Greg was too occupied to notice her. Eventually, she couldn't stand it.

"Say something," she whispered.

Greg still didn't answer; he drank the whiskey and reached for the bottle. After the second tumblerful, Greg finally spoke.

"Are you sure it's mine?"

Stella didn't answer him; she just nodded.

"How can you be sure?" Greg's said it way too quickly. Stella started to cry.

"Of course I'm sure," she said. "What do you think of me? I love you, you know."

Love me? Greg thought. How the hell can you believe that? I don't even know you, so how can you love me? Who are you?

Greg didn't answer her.

"You took care of me." Stella sobbed. "I thought you loved me too; I wouldn't have slept with you if I hadn't believed that."

Maybe it was the shock, maybe it was the whiskey, but Greg couldn't help it; he grinned.

"I don't even remember you," he said. "And I'm definitely not interested in a baby."

Stella's crying increased.

"We didn't have anything," he continued. "It was a small amusement, nothing more. I'm not your meal ticket."

"You don't have to be cruel," Stella yelled at him, still sobbing. "Do you think I want to be pregnant? If you think this is about money, then screw you"

"Well then that's settled, I suggest you leave now." Greg's voice was sharp and Stella's tears became even more intense. The young woman rushed up from the couch and to the front door. Greg saw the world in a strange haze.

What just happened? Greg's eyes followed her when she flung the door open and rushed through it. She didn't close it behind her. She can't be serious about this, can she? This must be a set-up. Was it Delvin who played him a joke? Stella's tears seemed too real for that.

She must be a very good actress, or? He stopped. Greg didn't comprehend what had been said; he needed time to think, to understand.

That was cruel. He could hear his mother’s voice in his head. She used to say it when he was a kid and chased his sister's with his squirt gun. This wasn't the same but Daphnis had left an imprint in her son; never be cruel to women. I know, I know. He knew it wasn't the right thing to do and without thinking his upbringing and manners took over, and he followed Stella out into the hallway.

"Wait," he said and stopped her as she reached the elevator. "Are you sure about this, I mean that it's mine?"

Stella didn't answer him, just nodded. Greg needed to think, and he knew they needed to talk.

"How can I get in touch with you?" he asked. Stella’s eyes widened and her tears started to fall again.

"But you have my number," she said. "You put it into your phone."

"Wait here"

Greg went back into his apartment. He had his private mobile, the one his family and closest friends used, and then he used different disposable ones with women. Things were easier that way, less attachments. Since this was a few months ago Greg knew he had changed numbers since then, so he grabbed a pen and paper from the table and went back to the elevator.

"Write it down here." He gave her the pen and paper. "Your name and were I can get in touch with you."

Stella quickly scribbled her number and address.

"You promise you will call?" she asked and looked up at him just as the elevator's doors opened.

"No," he said. "But someone will, probably my lawyer."

Before she had the chance to say anything else, Greg pushed her into the elevator and hit the button.

You can buy Unexpected Journeys as an eBook at Amazon

View more on Catherine Lind's website »

Like • 0 comments • flag

Published on June 16, 2021 22:03